Kyssar
Läppar som smeker min kind.
Tunga andetag.
Tunga.
I min Mun.
I din mun.
Hjärtan som.
Bultar.
Likt ångmaskinspistonger i bröstet.
Upphetsning.
Lust att leva.
Lust för livets goda.
Gåta…
Känns som att huvudet ska sprängas och kroppen ska brista i delar.
Det känns som att tiden har stannat.
Och ingenting.
Annat.
Finns längre.
Än till nästa kyss, nästa farväl!
Saliv.
Men vem tänker på saliv när man är mitt inne i en kyss?
Tänder.
Tänder på dina kyssar och det är vad tänder betyder just nu.
Här.
I det här ögonblicket av perfektion.
Kyssar.
Kyssar.
Kysser dig.
Du kysser mig och tiden stannar.
Fast den består av så mycket.
Fast.
Fast inte nu.
Kyssar.
Stum
Stum.
Varför så tyst?
Inte ett ord.
Ångest.
För igår.
För idag.
För allt, hela livet.
Det är så lätt att gå på, följa invanda spår.
Det är.
Svårare att börja om.
Stum.
Inte ett ord.
Vänta.
Jag vill börja om.
Vill vara mer för dig.
Vill vara bättre.
Stum.
Du säger inte ett ord.
Hemma
Grått som tristessen.
Som längtan bort från ledan.
Det vita täcket som lyste upp är ersatt av ett mörker.
Som havet.
Sett i skenet från en bar på dekadansens paradis i östersjön,
AMEN!
Men.
I tunnelbanan är ljuset konstant.
Så klart.
Folk bor där.
Eld
Ibland brinner man som elden.
Fast.
Ibland eldar man upp den som brinner.
Eldar upp.
Så att den personen dör.
Inte dör som när man blir begravd efteråt.
Utan man dör liksom…Lite.
I själen.
Tänk om alla var som mig.
Ser du
Skuld.
Över dom som vi såg.
Bakom askan.
Såg du aldrig vad vi gjorde?
Hur det tog?
På den som blev utsatt!
På den det gjorde ont?
Ord kan skada värre än slag och hot.
Ord.
Dom fastnar i själen.
Och själen är svårläkt.
Fråga gud.
Namnlös
Varför visar tv:n Hjärndöda saker om hjärndöda människor när det finns så många som är så intressanta? Hur många känner du?
Pappa
Skapar ett poem om min samtid, om vad vi ville bli.
När jag var liten kunde min pappa allt och jag ville bli som han.
Nu är jag stor och vill bli som jag var när jag var liten och världen var:
Svart/vit. Och, och pappa var bäst och vad kommer min son att tycka?
Om pappa?
Som skriver konstiga saker och tänker på konstigt sätt?
Jag vill att min son ska tycka om mig.
Skriver ett poem om min son och min pappa och jag vill att min son ska tycka om mig.
Jag älskar dig ****.
Synkroniserad synkop
Synkroniserat.
Kugghjul som driver en axel.
Runt, runt.
Inte fort utan i lagom mak.
En försmak.
Försmak på vadå tänker den tänkande.
På livet så klart
På den lysande stjärnan som snart ska göra entré.
Vem?
Vet inte.
Men försmaken luktade gott.
Synkroniserat.
Som eftertexterna på den senaste film du såg.
Som kugghjulen som driver en axel.
Som driver den tills dom går sönder.
Då byts dom ut mot nya kugghjul som driver axeln.
Synkroniserat.
Varför är inte alla människor som jag?
Sand
Som en öken.
Av sand är du kommen.
Som sand ska du smulas.
Av livet.
Det är vad som formar oss.
Vi är som sand i en ökenstorm.
Blir små korn i blåsten.
Om vinden kommer ifrån många håll så skingras vi.
Formas åt alla håll.
Blir snea.
Vem ska man formas som.
Varför ska man formas som nån?
Som ett sandkorn.
Det är så litet.
Svårt att stå emot stormen.
Men ett enda sandkorn gör nytta.
Tänk på att nån tror.
Om dom ser ett sandkorn nån annanstans,
Här håller en ny öken på att växa fram.
Liv
Tittar ut genom fönstret och ser livet passera förbi.
En buss som åker runt på sitt varv genom stan,
En tunnelbana långt borta på bron som ser ut som ett långt lyse.
Det lokala fyllot på väg hem efter ännu en dag i paradiset.
DN skrapan som sprider hemtrevnad, paniken infinner sig när den plötsligt är släkt.
Det åker människor i små plåtlådor runt, runt, runt, runt.
Det kommer ännu en buss…Tänk om bussen bara styr åt ett annat håll och kör dit den själv vill?
Tänk om jag bestämde själv!
Över mitt liv.
Och styrde dit jag ville?
Tänk om.
Om inte om var om utan självklart?
Det är vackert i Stockholm.
Tittar ut och ser livet passera förbi.
Slut.
Ångesten
Tankar.
Alla dessa tankar.
Alla dessa minnen och all den ångest som vi har spillt.
Över hopplösa saker.
Kärlek.
Fylla.
Kamratskap.
Hur ska man göra utan att såra egentligen?
Tankar.
Dom som håller en vaken om natten.
Dom som gör det svårt.
Att sova.
Dom som finns där hela tiden och leder till ångest.
Varför?
Varför är det så svårt att göra rätt?
Att leva som man lär och att lära mens man lever?
Ångest.
Ständigt denna ångest.
Att inte räcka till.
Att aldrig vara där.
Att inte leva nog.
Att kanske vara medelmåtta.
Fattig och inte bra.
Tankar.
Cement.
Du.
Sluta snacka nu.
Du.
Skulle ju skriva.
Låtaordenflödaöverpapperetsåattdetblöderiögonennär.
Man försöker läsa det.
Du.
Säger att jag skriver ”fel”.
Rent grammatiskt med jävla verb och infinitiv.
Tur säger jag.
Tur att du vet vad det heter.
Det vet inte jag.
Men jag vet hur.
Jag.
Ska utnyttja.
Språket.
Så att.
Det fyller mina syften.
Jag bestämmer hur språååket lååååter.
I alla fall när jag skriver.
Annars får du fråga nån.
Vem?
Va fan!
Vem?
Nån jävla Gestapo tyckare elit feministmoderatkonservativdokusåpakändböglesbiskporrskådisislitzsomvet!!!
Skit i det.
Bestäm du.
I vårat land får man tycka vad man vill.
Fast.
Man får inte vara politiskt inkorrekt.
Man får vara korkad.
Man får tycka rätt.
Om man tycker fel så beror det på att man tycker inte rätt.
Då måste man vara tyst.
Eller skriva.
Som.
Jag.
Och.
Du.
Och vi och alla måsten.
I all välmening!
Tycker jag som du som tycker som jag som vi som tycker om mig.
Om dig.
Lite.
Om det här e poesi så bajsar elefanter upp och ner.
Varför tror du det?
Känner du nån elefant?
Nu bytte datorn sida!
Egentligen borde jag sluta då.
Sluta vara så.
Här.
Datoriserad poet.
Datoriserad poet.
Datoriserad poet.
Datoriseradpoetpoetpoetpoet!!!
Jävlar!!
Lugnet som ligger.
Ligger och väntar.
Väntar.
Väntar på Gryningen.
På stormen.
På Kulingen.
På regnet.
Varför.
Är?
Jag väntar.
Väntar och lever.
Väntar och dör.
Vem och varför?
Varför är…
Det är kallt utanför.
Kallt i landet.
Ingen som ser.
Vem bryr sig.
Jag bryr mig inte om dig.
Jag bryr mig.
Om…
Jag vet inte.
Varför!?!
Vem är du?
Det blir vår…
Det blir vår väder.
Töväder.
Men när blir människorna varma?
När ser vi varann?
När ska vi fråga hur vi mår…
Vem ska vi fråga?
Vem och varför…
Till ...
Om inte jag hade dig.
Hade jag varit mig då?
Kärlek är.
Att älska dig.
Födelsedag
Sch!!
Hyscha inte.
Det e tyst ändå.
Tyst.
Tyst på telefonen, tyst i rummet, tyst som graven.
Förutom stereon som vrålar.
Det gills inte.
Den är inget sällskap längre.
Det är tyst i livet.
Tyst i storstan.
Tyst som fan.
Jag vill att du ringer mig nu!
Jag vill att Du ringer mig NU!
Jag vill inte ringa själv…Och verka tjatig.
Jag vill inte vara som klister men jag kanske inte ens e som luft.
Hör jag av mig för lite?
Kanske.
Jag kanske behöver mer tid.
Av mig själv.
Jag lever i tystnad och försöker få det att låta bra.
Ring nu.
Sänker stereon.
Det e Lars Winnerbäck
Han låter som att han har det tyst ibland men jag vet inte.
Just nu e det ingen hjälp.
Jag älskar.
Älskar att tänka.
Älskar inte mig själv alltid fast det gör nog ingen i Sverige.
Sch!
Hyscha inte.
Kom tystnad, kom mörker, kom!
I morgon e det min födelsedag.
MERA OM DÖDEN
Det är svårt att förstå.
Hej då.
Ett kort farväl så där.
Det blev sista gången.
Sista gången i livet som vi sågs.
Du ringde fel.
Sa att du skulle ringa till någon annan egentligen.
Men, sa du, det här är ju ingen hemlighet.
Det är så att jag har cancer.
Cancer.
Smaka på ordet.
Man blir kall och frusen.
Spelar ingen roll ifall det är en närstående som drabbats.
Spelar ingen roll.
Man blir kall.
Man tänker det värsta.
Och det värsta är döden.
Ibland är det, det bästa för den som är döende.
För oss som blir kvar är det fortfarande det sämsta.
Sorg.
Sorg är en övermakt.
Sorg består av så mycket.
Kärlek, saknad, frustration.
Hat.
Man hatar den som har åsamkat en detta lidande.
Du ringde fel.
Du skulle bli borta ett tag.
Rehabilitering.
Du skulle inte dö.
Du skulle inte dö.
Dom skulle operera.
Det skulle nog gå bra.
Sen ringde inte du utan pappa.
Det var klippt sa han.
Dom kunde inget göra.
Det var över.
Vi åker och säger hej då sa han.
Vi hann inte.
Det ringde igen.
Borta.
Död.
Döden.
Det är då man börjar fundera på hur mycket du betydde.
Det är då man blir rädd.
Det är då man blir egoist och undrar när och var och hur man själv ska dö.
Varför.
Det tog fem veckor och sen var det sorg.
Fem veckor är för lite.
Jag har inte förstått.
Jag vet inte.
Jag har inte bestämt mig för vad du betydde.
Jag har inte bestämt nånting.
Men jag har blivit rädd.
Rädd för att dö ifrån min son.
Rädd för att dö ifrån min flickvän.
Rädd för att inte ha allt uppklarat om det händer i morgon.
Döden.
Döden är skrämmande.
Du vet, dom som känner mig vet. Vem det här handlar om.
Vila i frid.
Vänner
Jag är inte ensam.
Du är inte heller ensam.
Alla människor är ensamma ibland.
Det finns inget bättre än ensamhet.
Om man har valt själv.
Det finns inget värre än ensamhet som är påtvingad.
Påtvingad ensamhet är det värsta som kan hända en människa.
Ensamhet som man har valt själv är det bästa som kan hända.
Frihet.
Frihet att kunna välja sin ensamhet.
Fy fan vad vi människor är konstiga.
Vi vill vara ensamma om vi väljer det själva.
Vi vill vara tillsammans annars.
Vi vill så mycket.
Att vi.
Glömmer bort att andra vill.
Precis lika mycket.
Fast med oss.
Tänk på dina medmänniskor ett slag.
På väg
På väg hemåt.
Natten har lagt sig som ett skynke över staden.
På väg hemåt.
Till tryggheten och värmen.
Det är kallt.
Hösten håller sig fast med blåst och väta.
På väg hemåt.
Till tryggheten.
Till mig själv.
Det är kallt.
Hoppas det inte börjar regna.
Hoppas det slutar blåsa.
Hoppas det slutar snurra.
Jag e nog lite full.
På väg hemåt?
Vart kom han ifrån?
Han ser ju snäll ut i varje fall.
Och han har rätt.
Man ska inte gå ensam här som tjej.
Skulle inte ha druckit den där sista ölen.
Men nu e jag på väg hemåt.
Med sällskap.
Kan man verkligen lita på honom.
Jo.
Han ser snäll ut.
Och han får mig att skratta.
Det blåser.
Hösten håller oss i ett järngrepp.
Fan.
Nu börjar det regna också.
Det är kallt.
Jag följer dig säger han.
Vet inte om jag vill det.
Men ok.
Jag e nog lite full.
Annars hade han inte fått gå med.
Jag snubblar.
Fan det e blött i gräset.
E nog fullare än jag trodde.
Han är över mig.
Nej.
Vad händer?
Vad händer?
Bort, bort, bort.
Mina naglar går av.
Jag klöser, jag slåss.
Han är över mig.
Han slår.
Han slår.
Jag domnar bort.
Han är i mig.
Fy fan.
Kan ingen hjälpa mig.
Han håller för min mun.
Jag kan inte skrika.
Han är inne i mig.
Jag går sönder.
Gråter.
Alla mina tårar.
Jag gråter.
Det är kallt.
Han är klar.
Jag ligger kvar.
Tom.
Han går därifrån.
Lugnt och stilla.
Jag är död.
Känslomässigt död.
Han går lugnt och stilla.
Våldtagen.
Våldtagen.
Förnedrad.
Dödad.
Jag går inte till polisen.
Dom skulle inte göra nåt.
I Domstolen skulle jag bli våldtagen igen.
Av alla dessa frågor.
Av alla dessa män.
Jag ligger kvar.
Gråter.
Gråter.
Det finns en sång.
En sång jag sjunger så att det låter som att jag sjunger fint.
Den sången som bara finns i mitt huvud ska jag skriva ned.
Sen ska jag åka iväg.
Åka rymdskepp på turné.
Varför?
För att jag kan.
Jag ska fylla era huvuden med min sång. Jag ska bara skriva ned den först.
Men varje gång jag försöker så inträffar nåt.
Jag glömmer.
Kan inte minnas.
Hur lät min melodi, det som fanns i mitt huvud nyss?
Det låter som en elvaåringspoesi nu.
Inget elakt om elvaårspoesi men jag tänkte nödrim.
Nödrim?
Jag vill skriva texter som tar.
Som Lars Winnerbäck gör ibland.
Jag vill behärska språket så att undertecknad kan få ärad läsare att gråta vid blotta tanken på att vederbörande förmodligen i sinom tid kommer att få läsa ytterligare en monolog av mig. Det vill jag.
Eftersom jag sitter ensam och skriver så blir det en monolog för att jag pratar med mig själv. Nu sjunger jag min sång!
Jag kan den, Jag kommer IHÅG!
FAAAAAN!!!
Jag har glömt.
Jag är ensam hemma.
Om jag hade varit elvaårspoet så hade jag varit rädd nu men va fan jag är varken elva eller poet.
Poet är skit.
Pretentiösa arslen som har rätt.
Vi har fel.
Det finns regler för att kalla sig poet.
ALLA får inte behandla svenska språket FATTAR du väl också.
Folk som inte bor i godkänd förort får inte förkorta ord eller använda saker med förortsbakgrund.
Alltså att nån från där har typ patent.
Och folk från förorten måste vara poet på förortsmål annars kan vi ju inte kategorisera folk. Och då blir ju allt på tok. FEL, FEL, FEL!!!
Men jag skiter i det.
Så fort jag sätter mig och använder språket; Då är språket mitt och jag ut trycker mig på ett sätt som stöder mitt skrivande av ord och som passar in i berättelsen och NI ska hålla käft om det!
Fast jag hoppas att jag stavar rätt.
Och jag hoppas att ni bryr er så mycket att ni sågar mig om ni hatar detta här stycket text. LAA, la, la, laa lala. Nej, låter katastrof.
Det satt en man på bussen idag.
En sån vi kallar fyllo.
Han dreglade och jag tror att han kräktes vätska i skägget.
Jag sa ingenting.
Bad honom inte sluta eller flytta på sig.
Frågade inte hur han mådde.
Jag gick av med min barnvagn och hoppades att jag inte såg ut att förakta mannen.
Det gjorde jag inte.
Jag är en jävel.
Jag smiter hem och ska skriva av mina känslor och förmodligen ska ni och jag säga:
Varför e det ingen som bryr sig?
Och idag…Tror att jag precis har lärt mitt barn att inte säga något.
För pappa smet.
Då kommer nog han att tro att det är så man gör.
Fan.
Stackars, stackars människor som åker på äventyr i djungeln och blir filmade av tv.
Sen blir dom felciterade hemma och rikspuckon utan jobb men med pajas stämpeln kvar. Stackars dom.
Dom gick ner flera kilo och blev utbrända på köpet.
Vem köper iden om den riktiga varianten, den vi kommer att få se?
I ett hus, på en ö tar vi reda på om människor blir kannibaler när deltagare är den enda befintliga födan?
Ledsamt att tjata om gamla malätna företeelser nu.
Sitter här ensam och skriver.
Det här blir ju någon slags dagbok.
Tankar jag har tänkt idag.
Låtjäveln som ska ge mig miljonerna och den där känslan av vemod som inte går att förklara. Är inte deprimerad på något sätt, bara ledsen.
Ok.
Läppar som smeker min kind.
Tunga andetag.
Tunga.
I min Mun.
I din mun.
Hjärtan som.
Bultar.
Likt ångmaskinspistonger i bröstet.
Upphetsning.
Lust att leva.
Lust för livets goda.
Gåta…
Känns som att huvudet ska sprängas och kroppen ska brista i delar.
Det känns som att tiden har stannat.
Och ingenting.
Annat.
Finns längre.
Än till nästa kyss, nästa farväl!
Saliv.
Men vem tänker på saliv när man är mitt inne i en kyss?
Tänder.
Tänder på dina kyssar och det är vad tänder betyder just nu.
Här.
I det här ögonblicket av perfektion.
Kyssar.
Kyssar.
Kysser dig.
Du kysser mig och tiden stannar.
Fast den består av så mycket.
Fast.
Fast inte nu.
Kyssar.
Stum
Stum.
Varför så tyst?
Inte ett ord.
Ångest.
För igår.
För idag.
För allt, hela livet.
Det är så lätt att gå på, följa invanda spår.
Det är.
Svårare att börja om.
Stum.
Inte ett ord.
Vänta.
Jag vill börja om.
Vill vara mer för dig.
Vill vara bättre.
Stum.
Du säger inte ett ord.
Hemma
Grått som tristessen.
Som längtan bort från ledan.
Det vita täcket som lyste upp är ersatt av ett mörker.
Som havet.
Sett i skenet från en bar på dekadansens paradis i östersjön,
AMEN!
Men.
I tunnelbanan är ljuset konstant.
Så klart.
Folk bor där.
Eld
Ibland brinner man som elden.
Fast.
Ibland eldar man upp den som brinner.
Eldar upp.
Så att den personen dör.
Inte dör som när man blir begravd efteråt.
Utan man dör liksom…Lite.
I själen.
Tänk om alla var som mig.
Ser du
Skuld.
Över dom som vi såg.
Bakom askan.
Såg du aldrig vad vi gjorde?
Hur det tog?
På den som blev utsatt!
På den det gjorde ont?
Ord kan skada värre än slag och hot.
Ord.
Dom fastnar i själen.
Och själen är svårläkt.
Fråga gud.
Namnlös
Varför visar tv:n Hjärndöda saker om hjärndöda människor när det finns så många som är så intressanta? Hur många känner du?
Pappa
Skapar ett poem om min samtid, om vad vi ville bli.
När jag var liten kunde min pappa allt och jag ville bli som han.
Nu är jag stor och vill bli som jag var när jag var liten och världen var:
Svart/vit. Och, och pappa var bäst och vad kommer min son att tycka?
Om pappa?
Som skriver konstiga saker och tänker på konstigt sätt?
Jag vill att min son ska tycka om mig.
Skriver ett poem om min son och min pappa och jag vill att min son ska tycka om mig.
Jag älskar dig ****.
Synkroniserad synkop
Synkroniserat.
Kugghjul som driver en axel.
Runt, runt.
Inte fort utan i lagom mak.
En försmak.
Försmak på vadå tänker den tänkande.
På livet så klart
På den lysande stjärnan som snart ska göra entré.
Vem?
Vet inte.
Men försmaken luktade gott.
Synkroniserat.
Som eftertexterna på den senaste film du såg.
Som kugghjulen som driver en axel.
Som driver den tills dom går sönder.
Då byts dom ut mot nya kugghjul som driver axeln.
Synkroniserat.
Varför är inte alla människor som jag?
Sand
Som en öken.
Av sand är du kommen.
Som sand ska du smulas.
Av livet.
Det är vad som formar oss.
Vi är som sand i en ökenstorm.
Blir små korn i blåsten.
Om vinden kommer ifrån många håll så skingras vi.
Formas åt alla håll.
Blir snea.
Vem ska man formas som.
Varför ska man formas som nån?
Som ett sandkorn.
Det är så litet.
Svårt att stå emot stormen.
Men ett enda sandkorn gör nytta.
Tänk på att nån tror.
Om dom ser ett sandkorn nån annanstans,
Här håller en ny öken på att växa fram.
Liv
Tittar ut genom fönstret och ser livet passera förbi.
En buss som åker runt på sitt varv genom stan,
En tunnelbana långt borta på bron som ser ut som ett långt lyse.
Det lokala fyllot på väg hem efter ännu en dag i paradiset.
DN skrapan som sprider hemtrevnad, paniken infinner sig när den plötsligt är släkt.
Det åker människor i små plåtlådor runt, runt, runt, runt.
Det kommer ännu en buss…Tänk om bussen bara styr åt ett annat håll och kör dit den själv vill?
Tänk om jag bestämde själv!
Över mitt liv.
Och styrde dit jag ville?
Tänk om.
Om inte om var om utan självklart?
Det är vackert i Stockholm.
Tittar ut och ser livet passera förbi.
Slut.
Ångesten
Tankar.
Alla dessa tankar.
Alla dessa minnen och all den ångest som vi har spillt.
Över hopplösa saker.
Kärlek.
Fylla.
Kamratskap.
Hur ska man göra utan att såra egentligen?
Tankar.
Dom som håller en vaken om natten.
Dom som gör det svårt.
Att sova.
Dom som finns där hela tiden och leder till ångest.
Varför?
Varför är det så svårt att göra rätt?
Att leva som man lär och att lära mens man lever?
Ångest.
Ständigt denna ångest.
Att inte räcka till.
Att aldrig vara där.
Att inte leva nog.
Att kanske vara medelmåtta.
Fattig och inte bra.
Tankar.
Cement.
Du.
Sluta snacka nu.
Du.
Skulle ju skriva.
Låtaordenflödaöverpapperetsåattdetblöderiögonennär.
Man försöker läsa det.
Du.
Säger att jag skriver ”fel”.
Rent grammatiskt med jävla verb och infinitiv.
Tur säger jag.
Tur att du vet vad det heter.
Det vet inte jag.
Men jag vet hur.
Jag.
Ska utnyttja.
Språket.
Så att.
Det fyller mina syften.
Jag bestämmer hur språååket lååååter.
I alla fall när jag skriver.
Annars får du fråga nån.
Vem?
Va fan!
Vem?
Nån jävla Gestapo tyckare elit feministmoderatkonservativdokusåpakändböglesbiskporrskådisislitzsomvet!!!
Skit i det.
Bestäm du.
I vårat land får man tycka vad man vill.
Fast.
Man får inte vara politiskt inkorrekt.
Man får vara korkad.
Man får tycka rätt.
Om man tycker fel så beror det på att man tycker inte rätt.
Då måste man vara tyst.
Eller skriva.
Som.
Jag.
Och.
Du.
Och vi och alla måsten.
I all välmening!
Tycker jag som du som tycker som jag som vi som tycker om mig.
Om dig.
Lite.
Om det här e poesi så bajsar elefanter upp och ner.
Varför tror du det?
Känner du nån elefant?
Nu bytte datorn sida!
Egentligen borde jag sluta då.
Sluta vara så.
Här.
Datoriserad poet.
Datoriserad poet.
Datoriserad poet.
Datoriseradpoetpoetpoetpoet!!!
Jävlar!!
Lugnet som ligger.
Ligger och väntar.
Väntar.
Väntar på Gryningen.
På stormen.
På Kulingen.
På regnet.
Varför.
Är?
Jag väntar.
Väntar och lever.
Väntar och dör.
Vem och varför?
Varför är…
Det är kallt utanför.
Kallt i landet.
Ingen som ser.
Vem bryr sig.
Jag bryr mig inte om dig.
Jag bryr mig.
Om…
Jag vet inte.
Varför!?!
Vem är du?
Det blir vår…
Det blir vår väder.
Töväder.
Men när blir människorna varma?
När ser vi varann?
När ska vi fråga hur vi mår…
Vem ska vi fråga?
Vem och varför…
Till ...
Om inte jag hade dig.
Hade jag varit mig då?
Kärlek är.
Att älska dig.
Födelsedag
Sch!!
Hyscha inte.
Det e tyst ändå.
Tyst.
Tyst på telefonen, tyst i rummet, tyst som graven.
Förutom stereon som vrålar.
Det gills inte.
Den är inget sällskap längre.
Det är tyst i livet.
Tyst i storstan.
Tyst som fan.
Jag vill att du ringer mig nu!
Jag vill att Du ringer mig NU!
Jag vill inte ringa själv…Och verka tjatig.
Jag vill inte vara som klister men jag kanske inte ens e som luft.
Hör jag av mig för lite?
Kanske.
Jag kanske behöver mer tid.
Av mig själv.
Jag lever i tystnad och försöker få det att låta bra.
Ring nu.
Sänker stereon.
Det e Lars Winnerbäck
Han låter som att han har det tyst ibland men jag vet inte.
Just nu e det ingen hjälp.
Jag älskar.
Älskar att tänka.
Älskar inte mig själv alltid fast det gör nog ingen i Sverige.
Sch!
Hyscha inte.
Kom tystnad, kom mörker, kom!
I morgon e det min födelsedag.
MERA OM DÖDEN
Det är svårt att förstå.
Hej då.
Ett kort farväl så där.
Det blev sista gången.
Sista gången i livet som vi sågs.
Du ringde fel.
Sa att du skulle ringa till någon annan egentligen.
Men, sa du, det här är ju ingen hemlighet.
Det är så att jag har cancer.
Cancer.
Smaka på ordet.
Man blir kall och frusen.
Spelar ingen roll ifall det är en närstående som drabbats.
Spelar ingen roll.
Man blir kall.
Man tänker det värsta.
Och det värsta är döden.
Ibland är det, det bästa för den som är döende.
För oss som blir kvar är det fortfarande det sämsta.
Sorg.
Sorg är en övermakt.
Sorg består av så mycket.
Kärlek, saknad, frustration.
Hat.
Man hatar den som har åsamkat en detta lidande.
Du ringde fel.
Du skulle bli borta ett tag.
Rehabilitering.
Du skulle inte dö.
Du skulle inte dö.
Dom skulle operera.
Det skulle nog gå bra.
Sen ringde inte du utan pappa.
Det var klippt sa han.
Dom kunde inget göra.
Det var över.
Vi åker och säger hej då sa han.
Vi hann inte.
Det ringde igen.
Borta.
Död.
Döden.
Det är då man börjar fundera på hur mycket du betydde.
Det är då man blir rädd.
Det är då man blir egoist och undrar när och var och hur man själv ska dö.
Varför.
Det tog fem veckor och sen var det sorg.
Fem veckor är för lite.
Jag har inte förstått.
Jag vet inte.
Jag har inte bestämt mig för vad du betydde.
Jag har inte bestämt nånting.
Men jag har blivit rädd.
Rädd för att dö ifrån min son.
Rädd för att dö ifrån min flickvän.
Rädd för att inte ha allt uppklarat om det händer i morgon.
Döden.
Döden är skrämmande.
Du vet, dom som känner mig vet. Vem det här handlar om.
Vila i frid.
Vänner
Jag är inte ensam.
Du är inte heller ensam.
Alla människor är ensamma ibland.
Det finns inget bättre än ensamhet.
Om man har valt själv.
Det finns inget värre än ensamhet som är påtvingad.
Påtvingad ensamhet är det värsta som kan hända en människa.
Ensamhet som man har valt själv är det bästa som kan hända.
Frihet.
Frihet att kunna välja sin ensamhet.
Fy fan vad vi människor är konstiga.
Vi vill vara ensamma om vi väljer det själva.
Vi vill vara tillsammans annars.
Vi vill så mycket.
Att vi.
Glömmer bort att andra vill.
Precis lika mycket.
Fast med oss.
Tänk på dina medmänniskor ett slag.
På väg
På väg hemåt.
Natten har lagt sig som ett skynke över staden.
På väg hemåt.
Till tryggheten och värmen.
Det är kallt.
Hösten håller sig fast med blåst och väta.
På väg hemåt.
Till tryggheten.
Till mig själv.
Det är kallt.
Hoppas det inte börjar regna.
Hoppas det slutar blåsa.
Hoppas det slutar snurra.
Jag e nog lite full.
På väg hemåt?
Vart kom han ifrån?
Han ser ju snäll ut i varje fall.
Och han har rätt.
Man ska inte gå ensam här som tjej.
Skulle inte ha druckit den där sista ölen.
Men nu e jag på väg hemåt.
Med sällskap.
Kan man verkligen lita på honom.
Jo.
Han ser snäll ut.
Och han får mig att skratta.
Det blåser.
Hösten håller oss i ett järngrepp.
Fan.
Nu börjar det regna också.
Det är kallt.
Jag följer dig säger han.
Vet inte om jag vill det.
Men ok.
Jag e nog lite full.
Annars hade han inte fått gå med.
Jag snubblar.
Fan det e blött i gräset.
E nog fullare än jag trodde.
Han är över mig.
Nej.
Vad händer?
Vad händer?
Bort, bort, bort.
Mina naglar går av.
Jag klöser, jag slåss.
Han är över mig.
Han slår.
Han slår.
Jag domnar bort.
Han är i mig.
Fy fan.
Kan ingen hjälpa mig.
Han håller för min mun.
Jag kan inte skrika.
Han är inne i mig.
Jag går sönder.
Gråter.
Alla mina tårar.
Jag gråter.
Det är kallt.
Han är klar.
Jag ligger kvar.
Tom.
Han går därifrån.
Lugnt och stilla.
Jag är död.
Känslomässigt död.
Han går lugnt och stilla.
Våldtagen.
Våldtagen.
Förnedrad.
Dödad.
Jag går inte till polisen.
Dom skulle inte göra nåt.
I Domstolen skulle jag bli våldtagen igen.
Av alla dessa frågor.
Av alla dessa män.
Jag ligger kvar.
Gråter.
Gråter.
Det finns en sång.
En sång jag sjunger så att det låter som att jag sjunger fint.
Den sången som bara finns i mitt huvud ska jag skriva ned.
Sen ska jag åka iväg.
Åka rymdskepp på turné.
Varför?
För att jag kan.
Jag ska fylla era huvuden med min sång. Jag ska bara skriva ned den först.
Men varje gång jag försöker så inträffar nåt.
Jag glömmer.
Kan inte minnas.
Hur lät min melodi, det som fanns i mitt huvud nyss?
Det låter som en elvaåringspoesi nu.
Inget elakt om elvaårspoesi men jag tänkte nödrim.
Nödrim?
Jag vill skriva texter som tar.
Som Lars Winnerbäck gör ibland.
Jag vill behärska språket så att undertecknad kan få ärad läsare att gråta vid blotta tanken på att vederbörande förmodligen i sinom tid kommer att få läsa ytterligare en monolog av mig. Det vill jag.
Eftersom jag sitter ensam och skriver så blir det en monolog för att jag pratar med mig själv. Nu sjunger jag min sång!
Jag kan den, Jag kommer IHÅG!
FAAAAAN!!!
Jag har glömt.
Jag är ensam hemma.
Om jag hade varit elvaårspoet så hade jag varit rädd nu men va fan jag är varken elva eller poet.
Poet är skit.
Pretentiösa arslen som har rätt.
Vi har fel.
Det finns regler för att kalla sig poet.
ALLA får inte behandla svenska språket FATTAR du väl också.
Folk som inte bor i godkänd förort får inte förkorta ord eller använda saker med förortsbakgrund.
Alltså att nån från där har typ patent.
Och folk från förorten måste vara poet på förortsmål annars kan vi ju inte kategorisera folk. Och då blir ju allt på tok. FEL, FEL, FEL!!!
Men jag skiter i det.
Så fort jag sätter mig och använder språket; Då är språket mitt och jag ut trycker mig på ett sätt som stöder mitt skrivande av ord och som passar in i berättelsen och NI ska hålla käft om det!
Fast jag hoppas att jag stavar rätt.
Och jag hoppas att ni bryr er så mycket att ni sågar mig om ni hatar detta här stycket text. LAA, la, la, laa lala. Nej, låter katastrof.
Det satt en man på bussen idag.
En sån vi kallar fyllo.
Han dreglade och jag tror att han kräktes vätska i skägget.
Jag sa ingenting.
Bad honom inte sluta eller flytta på sig.
Frågade inte hur han mådde.
Jag gick av med min barnvagn och hoppades att jag inte såg ut att förakta mannen.
Det gjorde jag inte.
Jag är en jävel.
Jag smiter hem och ska skriva av mina känslor och förmodligen ska ni och jag säga:
Varför e det ingen som bryr sig?
Och idag…Tror att jag precis har lärt mitt barn att inte säga något.
För pappa smet.
Då kommer nog han att tro att det är så man gör.
Fan.
Stackars, stackars människor som åker på äventyr i djungeln och blir filmade av tv.
Sen blir dom felciterade hemma och rikspuckon utan jobb men med pajas stämpeln kvar. Stackars dom.
Dom gick ner flera kilo och blev utbrända på köpet.
Vem köper iden om den riktiga varianten, den vi kommer att få se?
I ett hus, på en ö tar vi reda på om människor blir kannibaler när deltagare är den enda befintliga födan?
Ledsamt att tjata om gamla malätna företeelser nu.
Sitter här ensam och skriver.
Det här blir ju någon slags dagbok.
Tankar jag har tänkt idag.
Låtjäveln som ska ge mig miljonerna och den där känslan av vemod som inte går att förklara. Är inte deprimerad på något sätt, bara ledsen.
Ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar